Solig frukost på balkongen igår. Jag satt och läste M magasin.Tänkte skriva en statusuppdatering på facebook men det blev ett blogginlägg istället, allt oftare blir det långa blogginlägg istället för statusuppdateringar på facebook…
Förfärligt lättad över att det inte var städdag i föreningen (hade fått för mig det och vakande irriterad fast jag hade sovit sju timmar och borde varit som självaste lärkan).
Jag är ingen mappie, det kan man väl knappast vara när man får barn i den åldern då folk börjar få barnbarn. Men ibland får jag för mig att kolla hur dedär rika, fria, framgångsrika, fiiijnfiijna tanterna i min egen ålder förväntas vara. En sak blir jag alltid övertygad om när jag dyker in i den månadsmagasinsmässiga sortens ytflyteri i bråddjupingbranschen; jag kommer aldrig att bli så´n!
Gott sei Dank!
Sögs in i ett reportage under vinjetten Livskamrater med rubriken ”Blomsterkungen och hans älva” om två vackra manliga mappiesar (eller kanske muppiesar).
Vad sägs om denna ingress:
”På småländska herrgården Gunillaberg håller konstnären, trädgårdsdesignern och Kameliamannen Tage Andersen hov i en perfektionism så väl genomförd att till och med husdjurssvinen snarkar i takt (till Arvo Pärt)”
Artikeln är skriven av Maria Leijonhielm och fotad av Elisabeth Olsson Wallin och Bent Rej (skapar förväntningar!) och jag struntade först i den sista raden i ingressen.
- Tage sätter ihop allt så vackert, suckar livskamraten Måns. Den raden kändes påklistrad och grisar som lyssnar på Arvo Pärt kändes mera intressanta än det som Tages sambo/assistent Måns sa, det var liksom bara för banalt. Ha! Det visade sig vara det som var själva saken i detta blomsterbroderi!
Maria Leijonhielm skriver så vackert, men medan jag läser blir jag inte klok på om hon är ironisk eller verkligen helt allvarlig, när hon beskriver geniet och hans älvlika musa och hur djupt ojämlik de två männens relation är. Eller inte… är?
På slutet får Måns säga:
- Alla projekten är hans och det är han som äger allt omkring oss…Det passar mig, jag slipper bli vuxen och jag slipper ta ansvar. Och så är det väl det att jag …älskar honom. Förresten hur skulle världen se ut utan assistenter?
Tillägg/fortsättning/uppdatering 2012-06-24
Det är midsommardag nu och jag hade lagt in denna lilla fundering som ”privat” då när den var aktuell och antagligen tänkt avsluta inlägget senare.
Det är förunderligt vad kärleken kan få oss att göra. Och lika förunderligt hur olika vi definierar den.
Personligen är jag nog mera inne på att det är mera imponerande med en mera jämlik relation än den idealiserade drömbild som målades upp i den artikeln jag läste i våras.
- fast själva bloggen gapar tyst och tom.
Gör ännu ett försök att börja blogga igen.
Det låter som en klyscha och är väl också en sådan men hösten är verkligen ”den vår som de svage kalla höst”. Vi hade en sådan tryckande värme igår på eftermiddagen och det kändes som om molnen låg svarta och tunga och bara pustade och stånkade av sin egen tyngd, uppe på Globens tak. Sonen och jag blev länge ute på gården och studerade en pytteliten och nästan genomskinlig snigel, som såg ut att nästan torka ut i solen på betongplattan intill rabatten vid vår port. Sonen citerade det han lärt sig i skolan om haren och sköldpaddan och sa att han hoppades att snigeln inte skulle behöva bli fågelmat innan den kom fram, för ”den kommer ju fram fast det går långsamt”. Det blir en märklig liten snutt liv när man sitter och hukar över en minisnigel så länge att man faktiskt ser att den flyttar sig och att den är så full av – vi kallade det vaksamt – liv. Jag tänkte lite högtravande på Dag Hammarskjöld. Ibland vet man att man är där man ska vara och då är det bara att vara tacksam för både att vara där och för att man har sinnesnärvaro att inse just det. Läs mer
Ibland säger någon, sig själv ovetande, något alldeles på pricken passande för min förståelse av – vad som helst, nästan. Sällan är den uttalade tanken tänkt som en aforism, för någon annan att ta som krycka för sitt liv. Ibland finns bara anteckningen kvar om det som sades, fast då silat genom min aha-upplevelse.
Sedan fyra år eller så tänker jag minst en gång om dagen ”ADHD smittar inte”. Det som första gången jag hörde det kändes som ett rått skämt, som jag skrattade kallt, glädjelöst och länge åt, har idag blivit en tanke som ofta dyker upp – som en mental ironisk kommentar – mitt i det kaos som är vårt liv. Vårt liv i ADHD-land.
Utan vardagens rutiner och förutsägbarhet, är det inte lätt att upprätthålla styrfart och lugn i vår familj, en hel lång sommar. ”Inte lätt” är förstås ett sätt att tona ner det lilla – men dock – helvete, som vissa dagar så frikostigt bjuder på. Gränsen mellan oss alla fyra i familjen, som lever med att en av oss har diagnosen ADHD, den suddas ut och vi blir ett sammelsurium av reaktioner och motreaktioner och hoppande ologik och stingsliga utspel, konflikter och missförstånd, som går som ett pingpongvirus mellan oss. Läs mer
