- fast själva bloggen gapar tyst och tom.
Gör ännu ett försök att börja blogga igen.
Det låter som en klyscha och är väl också en sådan men hösten är verkligen “den vår som de svage kalla höst”. Vi hade en sådan tryckande värme igår på eftermiddagen och det kändes som om molnen låg svarta och tunga och bara pustade och stånkade av sin egen tyngd, uppe på Globens tak. Sonen och jag blev länge ute på gården och studerade en pytteliten och nästan genomskinlig snigel, som såg ut att nästan torka ut i solen på betongplattan intill rabatten vid vår port. Sonen citerade det han lärt sig i skolan om haren och sköldpaddan och sa att han hoppades att snigeln inte skulle behöva bli fågelmat innan den kom fram, för “den kommer ju fram fast det går långsamt”. Det blir en märklig liten snutt liv när man sitter och hukar över en minisnigel så länge att man faktiskt ser att den flyttar sig och att den är så full av – vi kallade det vaksamt – liv. Jag tänkte lite högtravande på Dag Hammarskjöld. Ibland vet man att man är där man ska vara och då är det bara att vara tacksam för både att vara där och för att man har sinnesnärvaro att inse just det. Läs mer
Ibland säger någon, sig själv ovetande, något alldeles på pricken passande för min förståelse av – vad som helst, nästan. Sällan är den uttalade tanken tänkt som en aforism, för någon annan att ta som krycka för sitt liv. Ibland finns bara anteckningen kvar om det som sades, fast då silat genom min aha-upplevelse.
Sedan fyra år eller så tänker jag minst en gång om dagen ”ADHD smittar inte”. Det som första gången jag hörde det kändes som ett rått skämt, som jag skrattade kallt, glädjelöst och länge åt, har idag blivit en tanke som ofta dyker upp – som en mental ironisk kommentar – mitt i det kaos som är vårt liv. Vårt liv i ADHD-land.
Utan vardagens rutiner och förutsägbarhet, är det inte lätt att upprätthålla styrfart och lugn i vår familj, en hel lång sommar. ”Inte lätt” är förstås ett sätt att tona ner det lilla – men dock – helvete, som vissa dagar så frikostigt bjuder på. Gränsen mellan oss alla fyra i familjen, som lever med att en av oss har diagnosen ADHD, den suddas ut och vi blir ett sammelsurium av reaktioner och motreaktioner och hoppande ologik och stingsliga utspel, konflikter och missförstånd, som går som ett pingpongvirus mellan oss. Läs mer
Plötsligt har jag blivit med arbetslokal igen – på riktigt.
Nyper mig titt och tätt i armen och tänker på första september med samma slags fjärilar i magen som om jag var på väg till min första skoldag. Efter åratal av obefintlig åtskillnad mellan arbete och fritid har jag nu nio minuter med buss mellan hemmet och jobbet, lite mera med cykel. Det känns overkligt och är så ockuperande. Redan står min skrivbordsstol där liksom en massa skåp, flera hyllor och ett par bord. Nu väntar jag bara på att lokalen ska återställas efter att ha tagit en del stryk i samband med ombyggnad i hela huset. 4/9 är det slutbesiktning men jag hoppas förstås att det ska vara klart att börja flytta in på allvar något lite tidigare. Jag planerar och skissar och ritar och funderar och har till slut bestämt att inte bara symaskinen och tyglagret ska få sina fasta platser. Min upprättstående vävstol ska få återuppstå från sin nära decennielånga dvala. Hundratals fotoskisser till bildvävar ska få sin chans att bli förverkligade – sin sista chans, kanske jag borde hötta med ett finger mot mig själv och “inskärpa å det bestämdaste”. Eller så får den fungera som drömfångare…fantasigenerator…vad vet jag, kanske alibi för att den textila delen av min utbildning, trots allt, inte är totalt bortkastad. Hur det står till med garnlagret vet jag inte alls men misstänker att en hel del blivit obrukbart. Är det så får det bli trasvävar till att börja med, innan jag fyller på med mera garn. Jag brukade vara mycket förtjust i att väva med tunna trasor.
Det är lustfyllt att inse att “allt finns”. Jag behöver inte köpa material eller maskiner eller något alls på länge. Bara välja och välja bort. Jag kan briljera under hela denna sparsamma augusti månad med mitt fantastiskt ekonomiska sätt att ta till vara och ställa allt i ordning, för att tas i bruk.
Vilken dröm! Undrar hur gruvligt pinsam den kommer att kännas om några månader.
Den mesta tiden ska trots allt användas till skrivande.
Känner ett stillsamt litet hurra födas, för att även skrivprojekt som så länge ätits upp av annat, nu ska få en chans att bli avslutade. En sista chans för dem också, förvisso men ändå
“Man ska inte gå i flock, inte ens med ord” (Ingemar Unge)
Idag börjar månaden augusti. I mitt fall månaden med framförallt konsumtionsrestriktion men också med större medveten närvaro i det som är viktigt för mig, eller snarare det som är livsviktigt. Månaden sammanfaller med Ramadan och jag antar att det är en tanke mera än en slump, att initiativtagaren (på facebook) valde just denna månad, även om jag inte var medveten om saken när jag klickade “gilla” till gruppen. Jag är inte ense med gruppen på facebook om så många saker alls. I synnerhet när det gäller kosten har jag en så annorlunda inställning att jag borde gå ur, tror att jag ska göra det.
Jag tror inte ett överdrivet fruktätande är klimatsmart, eller ens hälsosamt året om, på våra nordiska breddgrader. Jag tror inte att vegetarianismen är det mest hälsosamma eller ens klimatsmarta sättet att leva och äta, överallt på jorden. Jag tror inte att det är en sanning att gräsbetande djur är farliga för klimatet. Köttproduktionen måste bli sundare och skonsammare för djuren – självklart och utan minsta tvivel – och i spåren följer då fördelar för både naturen, klimatet och människan.
Hösten är ännu inte här men för mig börjar året snarare 1 september än 1 januari, skolåret sitter fortfarande som etsat i mig. Kanske för att jag studerat så långt upp i åren och börjat på nya kapitel så många höstar i livet. De två viktigaste och mest omvälvande höstarna i livet, var när jag fick mina två barn. Eftersom jag blev mamma sent i livet, lever jag ännu i många år till med att skolåret styr livet. Att vara låst är förstås både på gott och ont och visst händer det att jag avundas jämnåriga föräldrar som redan har utflugna barn och som får bestämma friare över sin tid. Det känns i år, bara fint att tänka på hösten – igen en gång – som början på ett nytt kapitel. Augusti och det mera sparsamma och eftertänksamma vardagslivet, redan i ledigheten, blir en uppladdning inför det nya. Om allt idag går enligt planerna, vet jag var jag ska arbeta från och med 1 september.
Jag vänder näsan mot solen och blundar en stund och hoppas.
